annamikkaela

 

Att bo i New York som en vilsen svensk musiknörd är magiskt.

 

Jag går ut från min lägenhet i Harlem en sen fredagseftermiddag.

 

Solen färgar himlen rosa och jag går förbi det lokala spanska snabbköpet på vägen till tunnelbanan. Ut högtalarna strömmar salsa musik och två barn står på hörnet och väntar på deras mamma som står i kön till disken. De gör några tappra försök till att vicka på höfterna till musiken och två eller tre personer i kön ler och börjar dansa med i takt till den snabba salsan.

 

Jag går hela vägen bort mot 86th st för att hinna ta express tåget Downtown. På vägen ner för trapporna till stationen står ett par ungdomar och uppträder. En sjunger och den andra slår enkla ackord på en trasig gitarr. Akustiken i tunnelbanestationen ger rösten en ren och gåshudsresande klang. De sjunger om olycklig kärlek och i hatten ligger några pennys och en fem dollars sedel. Jag plockar upp två dollar jag hittar i min väska sedan onsdagskvällens dansfest på en indieklubb i Williamsburg. Innan jag kliver på sexans tåg lägger jag ner pengarna och får ett glatt leende från gitarristen.

 

Jag slår mig ner på ett säte och stoppar i hörlurarna i öronen. Av någon anledning är tunnelbanan min Veronica Maggio kapsel. Tänker, saknar och återupplever Stockholms somrar, Faluhöstar och undrar om kebaben på Maestro är lika god som jag minns den.

 

När jag kliver av vid 14th st Union Square sitter det människor och spelar schack i parken utanför och jag hör att någonstans i närheten sitter någon och spelar trummor i en rytmisk takt. Som att schack matcherna egentligen var ett spel mellan liv och död.

 

Vidare ner mot Washington Square park går jag igenom ett mindre hav par som dansar tätt till musiken från ett jazzband som ställt upp en egen scen efter vägen. Någon blåser såpbubblor, hundar leker och solen är nu helt nere. 

 

Ner mot China Town mixas alla skyltar, ljusslingor och dekorationer med skrålandet från de hundratals karaokebarer som ligger placerade i nästan alla vrån och hörn. Går vidare mot Little Italy där omges jag av doften av pizza. Jag stannar och tar mig ett smakprov en restaurang med nutellafyllda raviolis samtidigt som jag hör en man stå och sjunger ’O sole mio’ i en knastrande mikrofon.

 

Jag landar tillsist på en bar någonstans runt Spring st där det låter som om att de spelar min alldeles egna sound Cloud lista. Det är Flume, Lana Del Rey och Kygo. Det är vänner och en liters öl för fem dollar. Det är fredag och jag är i New York. Det är världens bästa stad.